I juli presenterade USA sin AI Action Plan, vilket skapade debatter om hur Europas AI-regelverk, EU AI Act, står sig i jämförelse – Vilken plan har den mest framtidssäkra strategin? Vem vinner AI racet?
EU:s AI Act har ett tydligt fokus på etik, transparens och riskminimering. Den syftar till att främja “tillförlitlig AI” och inkluderar sociala och miljömässiga hänsyn som bevarande av ekosystem och biologisk mångfald.
USA:s AI-plan utgår från en annan logik, geopolitisk dominans, snabb datacenterexpansion och minimerade regulatoriska hinder. Med formuleringar som “The U.S. needs to innovate faster and more comprehensively than our competitors…” framstår målet som att vinna ett globalt AI-race.
Två olika världsbilder, två olika logiker: kontroll vs kapplöpning.
EU har fått kritik för att man menar att regleringar och byråkratin kommer att hämma innovation och fördyra utvecklingen av AI för företag och därmed skapa en konkurrensnackdel. Ytterligare kritik, menar att EU försöker reglera innovation. Maryrose Lyons citat gör sig bra här: “You can’t regulate what you don’t understand”. (Ref ex A more intelligent approach to AI regulation) Medan USA kritiseras istället för att bortse från sociala och miljömässiga perspektiv. (Ref ex Climate advocates outraged at Trump administration plans to fast-track AI sector | Trump administration | The Guardian )
Tänk om frågan inte är vem som leder – utan vart vi är på väg?
Varken EU:s eller USA:s AI-strategier tycks beakta att vi befinner oss i ett paradigmskifte där den traditionella ekonomin sakta håller på att tappa fäste. Ett system som vilat på konkurrens, dominans och vinstmaximering för några få, ofta på bekostnad av djur, natur och mänsklig värdighet – med fokus på individuell överlevnad, status och kontroll.
Vi kan inte fortsätta försöka förbättra det gamla genom att måla det grönt. Inte ens “hållbara företag” räcker, om dess grundlogik handlar om att maximera avkastning. Konsekvensen blir bara att vi drar ut på omställningen. Det traditionella ekonomiska systemet börjar kännas smärtsamt irrelevant och förlegat. Det har gjort sitt.
Lite dolt, men allt tydligare, växer en ny ekonomi fram, än så länge i systemets utkanter. Även om den framväxande ekonomin ännu inte är en tydligt definierad modell, kan vi börja skönja dess konturer, både i form av attribut och praktiska experiment. Fokus skiftar från individ och ego till system och gemenskap, från konkurrens till samverkan, från brist till överflöd, från centraliserad makt till decentralisering, från statushierarkier till jämlikhet (utan att för den skull förneka betydelsen av kompetens). Från “power over” eller “power under” till det Emelie Cajsdotter så insiktsfullt kallar “power with”. Den framväxande ekonomin är i mångt och mycket ett motnarrativ till den traditionella. Den bygger inte på extrapolering av det som varit. Den vilar på ett nytt medvetande och därmed en mer mogen syn på människan och hennes roll i helheten.
Detta skifte tar sig redan idag uttryck i praktiken exempelvis genom impact-startups där samhällsnytta prioriteras, självorganiserade organisationer, cirkulära affärsmodeller och prismodeller byggda på tillit och betalningsförmåga. (Mer om den framväxande ekonomin finns i tidigare inlägg, se exempelvis: “Capitalism is ending”)
AI har stor potential att fungera som en katalysator i uppbyggnaden av den framväxande ekonomin, men bara om vi medvetet utvecklar tekniken bortom de logiker som präglat det gamla ekonomiska systemet. Vår historia kan inte längre forma vår framtid.
Med både EU AI Act och USA AI Plan riskerar vi att sedimentera förlegade föreställningar och ett ekonomiskt system som har gjort sitt. Kanske är risken till och med större med den europeiska versionen? Trots dess goda intentioner, kan den skapa en falsk trygghet, en föreställning om att AI lösningarna är tillförlitliga (ref den uttalade målsättningen i Eus AI Act).
Det vi behöver är ett levande regelverk, en rörlig plan som uppdateras i takt med att vår vision om den framväxande ekonomin klarnar och fördjupas. Det avgörande blir vilka värderingar vi bygger in, vilken data vi tränar systemen på och om denna data är linjerad med den värld vi faktiskt vill se växa fram.
Så kanske är den centrala frågan inte vem som vinner AI-racet i en utdöende ekonomi, utan –Hur skapar vi förutsättningar för att AI ska stödja den framväxande ekonomin?
Vi står inför ett vägskäl. AI kan antingen förstärka det ekonomiska systemet som är på väg att fasas ut – eller bidra till det som ännu är i sin linda. Det är inte tekniken som väljer väg. Det är vi.
